Fascinerande hur man kan fastna i parallella perspektiv på drömmar och mål. Hur intensivt man kan sträva efter helt frånskiljda visioner från dag till dag. Mina två största drivkrafter och största längtan är lusten efter; 1. mer resande, upptäckande, fritt flygande! 2. settle down, tryggheten i det egna och fasta. Hade guldkants-vardag haft en fasad hade det varit mitt face. Jag är otroligt bra på att vara genuin i mina dagar, hitta lyckan i det lilla, värdesätta småsaker som skatter. Därav längtan.

 

Igår satt jag i min brors nyinköpta MIO-soffa i hans fortfarande kala, nyinflyttade lägenhet och skrapade kaffekoppen mot den nya ekskivan och filosoferade mig bort mot mitt egna landande. Strävan efter att få köpa ett eget soffbord att smälla kaffekoppen mot kan ibland bli så stor att det bubblar upp och sätter sig i halsgropen. Längtan av att få något eget. Få stå i ett eget kök och laga vegansk pasta som serveras på väl utvald porslin. Mitt största mål i livet är att mitt hus ska vara ett hem, man ska alltid känna sig inbjuden och välkommen och livet ska vara en fest där. På dåliga dagar som på bra. Det ska vara fyllt, inte nödvändigtvis av själar utan av kärlek. Jag är passionerad i det jag gör. Mitt hem kommer spegla röran som utspelar sig i min skalle. På ett skapande sätt. Jag kan verkligen längta efter det! Jag tror en stor grundpelare till personlig utveckling är att man ger sig själv plats för det, på en bra plattform. Jag tror man utvecklas mer när man känner sig förgylld. En trygghet att landa i, som ett eget hem, tror jag kommer vara utvecklande. Längtar efter att få skapa mig själv. Få flytta till en stad jag älskar och brinna upp i något jag tycker om. Avundas mitt framtida själv detta. 

 

Men den största lågan just nu ligger hos skapandets förmåga. Berättelserna jag kladdar ner i minnet från det jag upplever. Att ta sig jorden runt och tillbaka. Vet att allt det ovan kommer, det är en oundviklig del av livet, vill inte stressa dit. Men tycker om att längta, smygtitta mot drömmarna och låta idéerna få svindla. Det är bra att längta. Det gör en glödande. Kokhet. Brännande. Kapitlet som utspelar sig nu är magiskt att få ta en del av, när man har ena foten i Ystad och andra i Happaranda. Om 24 dagar flyttar jag till andra sidan jordklotet och tar bara med mig blanka sidor och vad är ballare än det? 

 

Men ibland tänker jag på min MIO-soffa. Och det är fint.